Jag har alltid älskat hundar. Jag har nog ärvt det av min mamma och mormor. Jag önskade mig förstås alltid en hund när jag var liten, men vi bodde i höghus
och resten av familjen var inte lika intresserade. Min "första" hund var en gammal norwichterrier, Uxi, som ägdes av ett äldre par i samma hus. Jag gick tålmodigt ut med honom varje dag i ur och skur. Sen kom Pajas, en stor vild blandraskille,
som ägdes av en svensk tjej som jobbade på Åland över sommaren och bodde hos oss. Hon jobbade natt, så Pajas spenderade största delen av dagarna tillsammans med vår familj på sommarstället. Det blev tomt efter
honom, så vi bestämde oss för att skaffa en egen hund. Golden Retrievern Zacco blev tyvärr bara drygt ett år. Efter honom kom labradoren Robin. Då var jag tolv år gammal och satte igång med hundträning på
allvar. Lydnadsprov och jaktprov. Intresset var väckt!
Robin stannade kvar när jag flyttade hemifrån, och efter något år skaffade jag en egen hund. I
november-87 fick jag Ronja, min första schäfer. Jag bodde på fastlandet då, och träningsmetoderna på klubbarna var väl inte vad man kan kalla moderna. Jag började redan då tycka att det inte kändes rätt
att träna hundar på det sättet. I början av 90-talet flyttade jag tillbaka till Åland och kom i kontakt med de nya"positiva" träningsmetoderna, mestadels från Sverige. Sedan dess har jag skaffat mig mycket kunskap och
erfarenhet, dels genom träning och tävling med mina egna hundar (främst schäfrar och labradorer), dels genom att gå kurser och själv vara kursledare i Ålands bruks- och sällskapshundklubb under 20(!) års tid.
Jag har också utbildat två narkotikahundar, labradorerna Ella och Leo som jag jobbade med i tullen i 10 år.
Jag tycker att det är härligt att se mina hundars
glädje och framsteg de gör i träningen, men också att hjälpa andra hundägare nå sina mål med sina hundar. Vare sig det gäller tävlingsträning eller vardagsproblem.